Icke-drivna rullbanor är vanliga transmissionskomponenter i transportörsystem, främst för horisontella eller lutande transporter av gods. Deras kärnfunktion är att flytta varor över rullytan med hjälp av gravitation, mänsklig kraft eller extern kraft, vilket gör dem lämpliga för logistik, lager och produktionslinjer. Jämfört med motordrivna vältar har icke-drivna vältar en enklare struktur, lägre underhållskostnader och kan flexibelt anpassas i layout för att möta specifika behov.
Strukturell sammansättning och designprinciper: Ett icke-drivet rulltransportsystem består huvudsakligen av tre delar: rullkroppen, axeln och lagren. Rullkroppen är vanligtvis gjord av stål- eller plaströr, med ett gummiskikt lagt till för att öka friktionen. Skaftet är tillverkat av metall, med diametrar som vanligtvis sträcker sig från 1 mm till tiotals millimeter. Lager är uppdelade i rullager och glidlager; den förra är mer lämpad för applikationer med hög-hastighet eller tung-belastning. Dess arbetsprincip bygger på friktionen mellan godset och rullytan: när gods placeras på lutande eller horisontellt anordnade rullar, driver tyngdkraften eller yttre kraft fram godset, och rullarna roterar runt axeln via lagren, vilket ger låg-transmission.
Tekniska parametrar och anpassning: Nyckelparametrar för ett icke-drivet rulltransportsystem inkluderar rulldiameter, axeldiameter och längd. Till exempel sträcker sig vanliga trumdiametrar från 2,5 mm till 200 mm, medan axeldiametrar väljs baserat på belastningskrav; till exempel är en 1 mm axel lämplig för lätta-belastningar. Vidare påverkar valsarnas material och ytbehandling (som galvanisering eller pulverlackering) deras korrosionsbeständighet och livslängd. Anpassning är en stor fördel med omotoriserade rullar; användare kan justera rullavstånd, diameter och material enligt transportörens bredd, lutning och lasttyp.
